uretthjrta.blogg.se

Jag lyckades ju ganska bra med att hålla tankarna i styr tyckte jag, fram tills nu, då första slängen av sentimental stämning har landat över mig. Hittills har det i princip bara varit glädje, stolthet och jävligt mycket pepp som funnits i känslobanorna kring flytten och att kasta sig tillbaka i skolbänken. Det kommer bli en fantastisk period och ett steg närmare för mig att uppfylla min dröm.

 

Ambitioner har jag alltid haft och de kommer säkert hänga kvar tills den dagen jag stupar och det känns otroligt att äntligen få göra det jag kämpat för så länge. Det är viktigt för mig att få jobba med något jag brinner för och att jag får utlopp för min omänskligt höga kreativitetsnivå. Jag hade turen att få jobb i tidig ålder och jag har alltid lovat mig själv och blivit uppfostrad till att vara självständig. Vad som än händer är det viktigt att kunna försörja sig själv och vara sitt eget ansvar.

 

Många gånger under min uppväxt har jag fått höra att jag varit bortskämd och mina föräldrar har nog vid både ett och två tillfällen blivit kallade för "Curlingföräldrar". Ja, ack, stackars mig så illa det blev då.. För vem i världen skulle väl vilja ha ett så starkt band till sina föräldrar som jag har idag?! En pappa som har lärt mig kasta boll, byta däck, fiska med kastspö, bygga vindskydd, plocka svamp, sova under öppen himmel, köra bil, göra budgetar, ta hand om ett företag... Eller en mamma som har lärt mig alla husmorstips på hela Google, laga mat, ta hand ansvar och vara lojal, vikten av ett stabilt förhållande, att dansa, titta på film hela natten, ha tålamod som en sengångare på Valium (har dock inte ärtv den genen, men hon försökte), läsa sagor med spännande röster, att man kramas och tar hand om varandra när man är sjuka. Allt detta har ju tragiskt nog resulterat i att jag agerar fyllechaffis när de har varit på galej, går ut med deras hundar så ofta jag kan, städar deras hus när jag har tid över, kommer hem och umgås så fort jag får tillfälle. Varför? Jo, för att så har dom alltid ställt upp för mig. Idag står vi här med en fantastisk relation som jag inte hade bytat mot något annat i världen. Jag blev nog inte så pjåkig ändä, om jag får säga det själv och inte min bror heller för den delen (även om jag såklart är lite vassare än honom..). Så alla ni som hade någat att tycka till om när mina föräldrar gjorde sitt och prioriterade oss, vill jag säga att de, hör och häpna, lyckades ganska bra ändå! Många kan nog uppleva oss som ganska störda, men det är det som är grejen - vi blir som en drog, man blir liksom hög och beroende.

 

Jag har blivit både berikad och traumatiserad under åren men det är med högsta tacksamhet, för livet vore nog förbannat tråkigt annars. Lite såhär har det sett ut:

 

 - Åka ut på fältet en sen kväll för att mamma och pappa vill slå ollonborrar med tennisrack.

- Höra mamma och lillebror bråka om vem som sköt vem i huvudet först på S.W.A.T på Playstation.

- Bli utkörd i en bäckmörk skog mitt i natten för att utrustad med endast ficklampa och Walkie Talkie leta upp sitt påskägg.

- Höra sin pappa utbrista "du ser ut som ett grodyngel med damp" när lillebror försöker göra undervattensvolter i en pool.

- Översätta en hel låt på fejkat teckenspråk med mamma för ingen som helst vettig anledning.

- Bli omkörd av sin 50-åriga pappa på inlines när man tycker att man är i toppform.
- Ha familjeallsång till Joddla med Sivs "knudor på min snålle".

 

Om ni bara visste hur mycket roligt material jag har att föra över till mina barn sen.. (gift in dig i min familj på egen risk) Just sayin´..

 

Men för att summera det hela så har familjen, hemmet, den trygga kärnan och mina vänner har alltid varit det viktigaste för mig och det känns skrämmande och spännande på samma gång att ta en paus från detta och åka iväg. Även om det bara är en tågresa till Stockholm så känns det omtumlande, men det kommer bli så bra! De senaste 2,5 åren har varit otroligt känslomässigt omtumlande efter att ha gått ifrån ett långt förhållande, så varför inte bara brassa på lite till!?! Men oroa er inte, jag är bara borta några månader sammanlagt (vi räknar grovt), and I´ll be back!

 

Mamma, pappa och Viktor - tack för att ni är lika rubbade som jag, jag älskar er! 

 

Och kom ihåg att ta vara på bra människor, annars är det någon annan som gör det! Livet är för kort för att inte våga ta chanser!

 

 

Nathalie